Jag är en del av problemet – En reflektion om känslohantering och alternativ till våld

Då jag ännu var i skolåldern var våld en del av min vardag på skolgården. Ibland var det en kompis som behövde försvaras och ibland var jag tvungen att försvara mig själv. Jag har ett starkt minne från barndomen då fyra äldre killar stod och sparkade på mig när jag låg på marken och skyddade mitt huvud. I stunder som den kände jag sällan rädsla, utan snarare en klarhet till situationen. Det var då jag insåg att jag var färdig med våldet, eftersom någon faktiskt kunde ta skada av det.

Våld hade aldrig varit något jag gillade utan snarare ett nödvändigt ont för att klara mig i skolan. Ibland grät jag och slog, ibland kände jag ilska, men oftast kändes det rätt så neutralt. Att låta knogarna sköta pratet mellan pojkarna på skolgården var slut för min del, men förstås inte för alla andra. Detta innebar att utmaningar till nya strider började komma in, delvis bara för att jag hade sagt att jag inte slåss och delvis i form av slag i magen i korridorerna eller som hot under gymnasietiden.

Så vad är det som får oss pojkar och män att ta till våld mot varandra, våra partners och oss själva? Vi toppar listorna på självmordsstatistiken enligt Statistikcentralen. I Finland dog år 2020 717 personer i suicid, av dem var ca 74 % män. Finland är också Europas farligaste land för kvinnor, enligt FRA(2014) har 53% av kvinnor utsatts för psykiskt våld och 30 % av kvinnorna utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner/partners.  Förutom detta är det i många delar av landet normaliserat att på lördag dricker vi män oss redlösa och far ut och slåss mot första bästa man som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Positiva förebilder visar vägen för kommande generationer

Min gissning till varför vi män behandlar varandra illa är att vi bland annat inte har förebilder som lärt oss alternativ till våldet. Jag menar inte bara föräldrar med söndriga etiska kompasser, utan också alla fiktiva förebilder i filmer och böcker som modigt slåss för rättvisan utan att hitta mer fredliga lösningar genom att lyssna på den andra parten och varför den inte känner sig hörd, förstådd och respekterad. Sen är frågan om motparten har verktyg att uttrycka sina behov om vi inte har det?

Ungefär 15 år efter att jag beslutat att inte slåss påbörjade jag ett sju år långt terapiäventyr där jag fick verktyg för att hantera mina känslor och släppa in de negativa känslorna som jag så länge gömt undan. Allt våld hade gett mig PTSD (posttraumatiskt stress syndrom) liknande symptom som länge fick mig att alltid vara i beredskap för våld ute på gatan, vilket var oerhört tungt att hantera. För ett antal år sedan märkte jag, en vinterdag på väg hem från jobbet mot bussen till Esbo att jag inte längre checkar fickorna för saker jag kan använda som vapen ifall jag blir påhoppad. Då förstod jag att också svåra mentala sår kan helas bara man är färdig att jobba för det.

Om du kämpar med att uttrycka dina känslor eller våldstankar, är i en destruktiv relation eller mår psykiskt dåligt, tveka inte att söka hjälp. Du är inte ensam och det finns vägar ut.