Spelande, ensamhet och vägen tillbaka

Spelandet har alltid haft en plats i mitt hjärta. Redan på lågstadiet var vår familj en av de få som hade fina datorer hemma, och min morbror gav mig spel på diskett. När jag blev äldre började jag spela online och hittade vänner bland klanmedlemmar och andra som spenderade tid på nätet. Spelandet skapade en gemenskap.

Eftersom livet sällan blir som man hoppats har jag sedan tonåren lidit av panikångest, som senare övergick till depression. Under studietiden, när jag mådde som sämst, undvek jag omvärlden genom att spela. Det var ett enkelt sätt att fly verkligheten när världen kändes för stor.

Av de unga som upplever ensamhet märker 58 % det genom överdriven användning av sociala medier enligt School to Belong -ensamhetsenkät (2023). Detta stämde också på mig, även om jag inte skulle ha erkänt att jag var ensam. Senare insåg jag att ensamhet inte bara handlar om att sakna vänner, utan även om att inte ha någon som man vågar eller kan dela sina mörka tankar med.

Tidigare hittade jag välmående, äventyr och spänning i spelandet. Nu kände jag ingenting, spelvärlden hade blivit grå och färglös precis som verkligheten jag försökte fly ifrån. Jag sökte större äventyr i spelvärlden och satt allt mer tid framför skärmen, där jag trodde glädjen fanns.

Detta är också vad som händer när vi fastnar i kattvideon på TikTok och plötsligt inser att ingen video är tillräckligt rolig. Vi fortsätter ändå scrolla vidare, i en spiral av vad som kallas Doom-scrolling, likt mitt spelande. Doom-scrolling får oss att förlora kontakten med våra närmaste, vårt syfte och vårt välmående. Vi ägnar mindre tid åt underhållning och fastnar i distraktioner på telefonen.

Hur bryter man den onda spiralen?

När mitt förhållande till spelandet var som sämst kände jag mig rädd för omvärlden. Jag fylldes av ångest då jag stötte på vänner på gatan, undvek deras blickar och ville komma undan. Jag kände stor skam över att inte ha åstadkommit något och för att jag mådde så dåligt. Det var då jag sökte jag hjälp från Studenthälsan.

Genom att prata ut, återställa rutiner och utmana mig själv började jag sakta må bättre. Det händer inte över en natt, utan kräver hårt arbete och självmedkänsla. För mig var första steget att vara ärlig mot mig själv, söka hjälp och be universitetet om stöd för att komma igång med studierna igen. I vardagen övade jag på att se mina vänner i ögonen, först korta stunder och sedan längre. Jag vågade också möta okända människors blickar när jag var ute och gick. Fotografering blev ett sätt för mig att utforska världen, att vara en åskådare istället för deltagare när världen kändes för stor, som till exempel på hemmafester.

Det bästa jag gjorde för mig var att be om hjälp, inte bara från vården utan också med studier, flytt, datorbyggen och akademiska kunskaper. Att be om hjälp signalerar inte att vi är en börda, utan att vi säger: ”Du har en kunskap jag inte har, du är viktig för mig.” Det finns inget bättre sätt att bygga gemenskap och övervinna ensamheten.

Idag är spelande något jag gärna gör men sällan har tid för, istället får jag njuta av spelens magi genom mina barn. Spel gör oss till bättre problemlösare, utvecklar vår fantasi och är ett viktigt socialt verktyg. Så när någon säger att videospel bara är dåliga, så vet de inte vad de går miste om.