Vad är

ensamhet?

Ensamhet är en ångestframkallande, individuell upplevelse av utanförskap och isolering. Även om ensamhet orsakar nedstämdhet samt psykiskt och fysiskt illamående, skiljer sig ensamhet betydligt från depression och sjukdomar.

Social ensamhet har beskrivits som en klyfta mellan de önskade och de egentliga sociala relationerna. I social ensamhet saknas eller är de viktiga relationerna och nätverken antingen knappa eller obefintliga.

I emotionell ensamhet är de sociala relationernas kvalitet mera relevant än mängden av relationer – att vi upplever samhörighet och meningsfullhet i våra befintliga sociala relationer. Vi kan även uppleva ensamhet då vi är bland människor, i vänskaps- och familjerelationer.

Självvald ensamhet skiljer sig från ensamhet. Att vara ensam upplevs då som något positivt och önskvärt, även avkopplande i en hektisk livssituation. Ensamhet skiljer sig också från social isolering. En person som är ensam är inte nödvändigtvis socialt isolerad, medan en person som är socialt isolerad inte nödvändigtvis lider av ensamhet.

Stora livsförändringar, kriser och övergångsperioder kan vara förknippade med upplevelser av ensamhet. Att flytta till en ny stad, byta skola, gå igenom en skilsmässa eller gå i pension är situationer där en person kan känna sig ensam. Ensamhet kan också uppstå till följd av förluster eller misslyckanden i ens liv.

Social uteslutning, eller ostracism, är en avsiktlig eller oavsiktlig handling där man ignorerar eller lämnar någon utanför. Upplevelser av ostracism orsakar social smärta, som i hjärnan upplevs på samma sätt som fysisk smärta.